VITTNESMÅL OM TORTYREN I PROVINSFÄNGELSET GUANTÁNAMO

Raúl Castro ljög utan skrupler och påstod inför internationella TV-kameror  att det  på Kuba  inte förekommer tortyr, med undantag, sa han skrattande, för Guantánamo, syftande på den amerikanska basen. Den då besökande brasilianska presidenten Lula da Silva skrattade med och lät Raúl lägga en arm om honom. Men han erkände förstås inte för kamerorna och för president Lula att provinsfängelset i  det kubanska Guantánamo är en av de mest brutala fånganstalterna på Kuba, där tortyr används rutinmässigt.

Eftersom svenskar i allmänhet är dåligt informerade om de verkliga förhållandena på fängelseön Kuba, har vi översatt några vittnesmål om förhållandena just i Guantánamo-fängelset. Dessa har sammanställts och nyligen publicerats som annex i en rapport om mänskliga rättigheter i de östra provinserna av Kuba, där repressionen just nu är som värst.

Flera av de personer som sammanställt rapporten har nyligen anhållits. Luis Felipe Rojas som publicerat rapporten på sin blog, Crossing the Barbed Wire, spärrades också in, men släpptes. Han fick tydligt klart för sig under sina timmar på polisstationen att de inte gillade publiceringen av denna rapport.

Översättningarna nedan har gjorts av: Eva Belfrage

Annex till Delrapport om kränkningar av Mänskliga Rättigheter i de östra provinserna av Kuba.
Första perioden år 2010.
Sekretariatet för mänskliga rättigheter i Den Demokratiska Östra Alliansen (ADO)

Guantánamo stad 31 Maj 2010
Vittnesmål om tortyr

Mitt namn är Isael Poveda Silva (Ichy). Jag har fängslats tre gånger för mina politiska åsikter som skiljer sig från regeringens. Alla straff avtjänades i Guantánamo-fängelser.
Vid fyra tillfällen var jag utsatt för tortyrmetoden som är känd som ”gungstolen” som går ut på att händerna läggs på ryggen med  en vriden arm och med ett par fotbojor på fötterna runt anklarna. Sedan fäster de samman fötterna och händerna med en kedja och de lämnar dig så balanserande som en gungstol. Som kan ses på fotona. När en tid har gått i denna position får du kramp i benmusklerna, när du då  försöker vila benen drar du i händerna och fotbojorna gräver sig in i köttet vilket skapar sår i skinnet. Jag har fortfarande märken efter detta, jag kommer alltid ha ärren kvar efter bojorna som skar in i mitt kött.
Första gången jag fick utstå den tortyrmetoden var den 24 februari 2007, den andra gången var den 7 september 2007. Sedan, i december 2009, därför att jag inte ville ingå i deras omskolningsplaner utsattes jag två gånger för denna tortyrmetod som kallas ”gungstolen”. Beslutet att inte lyda fängelsereglerna berodde på att jag var oskyldigt fängslad.
Att uppleva detta är något hemskt. Hur mycket man än försöker inte låtsas om det, är smärtorna fruktansvärda, eftersom man är fullständig orörlig. När bensenorna drar ihop sig är smärtorna mycket svåra. Första gången var jag nästan 12 timmar i denna position, jag tror det är rekord i Guantánamofängelset, för de började vid tidpunkten för räkning av fångarna kl 6.30 på  morgonen och de lösgjorde mig vid räkningen 6.30 följande dag.
När de frigjort mig från ”gungstolen” kunde jag inte få loss den vänstra armen från ryggen. Jag vill förtydliga att när de sätter handbojor med armarna bak är det med den ena rak och den andra vriden. Jag fick lov att ta det steg för steg, ta från vänstra skuldran och långsamt dra ned handen till armbågen. När jag kom till armbågen med min högra hand kunde jag dra ut den vänstra armen från ryggen. Eftersom det var så tidigt, hade det ännu inte blivit ljust genom det minimala fönstret täckt av galler. Jag visste att händerna var sårade, efter kedjorna och när det sen blev ljust såg jag att handlederna var täcka av blod.
Med blodet från mina sår som jag fått av handbojorna skrev jag på väggarna i min cell: Ned med Fidel! Frige de politiska fångarna! Leve de mänskliga rättigheterna! Det orsakade i sig ett åtal, som fängelsechefen vid den tiden Jorge Chediak Pérez, lovade mig. Han sa dessutom att han skulle anklaga mig så att de  gav mig 20 års fängelse. Och det gjorde han, men ännu har det inte lett till någon rättegång.
Sist de använde denna metod mot mig, några minuter innan, sade chefen för avdelningen Arturo: ”nej, sätt honom ännu inte i cellen” och befallde att två hinkar vatten skulle hämtas, som han hällde ut i cellen. En cell som är tre meter lång och en meter bred. Där slängde de mig på golvet med ansikten ned och band fast mig i ”gungstolen”. Jag utsattes för detta ett antal timmar, omkring 4-5 timmar. Allt var vått och jag kunde inte vifta iväg de miljoner mygg som fanns, jag kunde inte urinera, och jag kunde inte resa mig för att dricka vatten. Helt enkelt lämnad i en liggande position med ansiktet nedåt och med händer och fötter hopbundna på ryggen
Denna metod är den mest kända av de som används i fängelserna. Det finns en annan metod som är ohygglig, militärerna kallar den för ”fladdermusen”. Jag har inte utsatts för den metoden men jag känner till ett fall med den politiska fången Ernesto Durán Rodriguez, som blev offer för den. Den består av att sätta händerna i bojor i gallren till cellen med armarna öppna, som om det var fråga om en Jesus Kristus korsfästning. Händerna är i bojor på en höjd som tvingar dig att stå på tå. När du försöker vila fötterna och sänka dig lite, skär handbojorna in i köttet på handlederna. Benmusklerna drar sig samman. Också Rolando Masá har utsatts för denna misshandel.

____________

Vittnesmål
Av Roberley Villalobos Torres
Not: Detta vittnesmål skickades av offret själv med hans handskrift från provinsfängelset i Guantánamo.
Guantánamo 21 maj 2010, under specialregim.
Jag är den person som dömdes den 15 december 2009 i en summarisk rättegång… varför jag överlämnar för disposition och analys till den nationella och internationella allmänna opinionen vad som hände den dagen, liksom det som hände den 6 oktober samma år. Född i Ciego de Ávila, 39 år gammal och med namn Roberly Villalobos Torres, kom jag till provinsfängelset i denna provins den 3 juli 2009. Jag sattes direkt i isoleringscell  på grund av  min ideologi som motsätter sig Castroregimen, vilket är ett skäl till att jag förvisades till Tunas och Holguín på rekordtid omfattande ett år och fyra månader.
På morgonen den 6 oktober kvart över elva på morgonen kom jag till kontoret för inre ordning och jag togs emot av högste chefen kapten Jesús Bouly Robles, som begrundade ett ärende om beslag av pennor och papper som de tagit ifrån mig och klagomål relaterade till nekande av sjukvård. Utan något obehag fortsätter jag att förklara med respektfullt resonerande och utväxling av ord hur situationen är i straffcellen nr 11 i sektion 1, där de hade funnit en fånge i rullstol som förlorat mycket blod på grund av självförvållad skada. Han var fastkedjan vid gallret på order av Robles själv. Denne militär förklarar att fången, det nämnda offret Rolando Masó Pérez har ett instabilt uppförande som rättfärdigar denna handling ”En preventiv åtgärd för att hindra den straffade från sitt agerande”.
Jag för min del påminner honom om att denne man hade fått villkorlig frigivning för sitt dåliga hälsotillstånd och att han led av mental sjukdom som sammantaget  inte lämpade sig för fängelse. Jag föreslog honom att han lät en laglig medicinsk kommission utvärdera fallet. När vi hade avslutat dialogen gan han order till Ernesto Ravelo Delís, att han skulle föra mig från service-avdelningen till straffavdelningen och dra sig tillbaka med mig. Men röd i ansiktet orsakad av min omedgörlighet tog han tillbaka vad han sagt och sa  följande: Du säger mig att det är tortyr? Har du ingen annan beteckning, frågade han mig. Ta hit honom och ta av honom handbojorna, stäng dörren och gå, för denne vita bög gör sig märkvärdig, på vilket jag svarade med att spotta honom i ansiktet.
Bouly Robles hade inga vittnen så han började att slå mig sadistiskt medan jag skrek ut medborgerliga fraser mot den illegala regeringen och mot diktatorn Castro Ruz. Fast jag hade fallit i golvet upphörde han inte  att slå tills han beslutade sig för att hämta andan… ställ dig upp och repetera det du sagt om du bara vågar din ynkliga skit, sa han. I dig har de väl aldrig satt ett finger i baken? Då sträckte jag up mig… Kanske i dig och  din djävla morsa, svarade jag och spottade honom återigen i ansiktet. Denna gång när de  vildsinta slagen hade upphört var mitt vänstra öga igengrott av den inflammation som ett av hans slag hade orsakat. Näsbenet hade frakturerats och den högra tinningen hade fått ett smärtsamt slag som var oroande. Jag blev undersökt vid sjukvårdsmottagningen av Dr Jorge Luis Sigaloh, som remitterade mig till provinssjukhuset Agostino Neto, där käkbenet undersöktes av en Raipi som gav certifikat till ögonspecialist, där Dr Gipsie tog emot mig. Båda skrev ut antiinflammotorisk behandling, kompressor mot smärta, kallt  omslag och antibiotika och jag lades in på  en sal för att kunna vila med huvudet högt. Raipi uppgav att återbesök skulle ske den 15 augusti 2009.
För allt detta fick jag 10 dagars straff och fortsatta förföljelser och plågsamma behandlingar ledda av själve Bouly Robles.
En annan dag.
När jag befann mig i straffcell, nummer 24 i Guantánamofängelset, fick jag besök av chefen för den interna ordningen överste Marcelino  Bueno, som sa: ”Roberly Villalobos Torres du ska närvara vid ett muntligt förhör, varför du måste klä dig korrekt.” Vid det tillfället hade de inte  gett mig åtalet på förhand och följaktligen hade jag inte anlitat någon advokat , varför jag tog av mig kläderna som en form av protest och skrev  över hela kroppen med en penna. Några minuter senare, kom de ökända poliserna Cándido och Máximo. De presenterade sig i den trånga inhägnaden, klädde på mig med tvång och bakband mig med handbojor.De bar och släpade mig  ned till tredje våningen medan jag protesterade  med hög röst mot Kubas militariserade regim, deras banditer och deras övergrepp.
Från en hytt som upprättats I entrén till fängelset, skrek en annan simpel lejd mördare som om det vore det mest normala i världen: ”släpa bort honom för han är en mask” (övers. kom: Gusano/mask kallas den som är emot Castro-regimen) . Garnisonssalen var fylld av åtalade väl valda av straffledningen och den politiska polisen. Till lokalen fördes jag in med extremt våld och när jag varit där högst fem minuter utan att ha fått träffa en enda person från domstolen blev jag utkastad. Två dagar senare, d v s den 17 december 2009 blev jag förd till specialregim, där jag hölls isolerad och fråntogs alla rättigheter under en period av ungefär tre månader. Jag har blivit torterad sedan den första dagen till idag med alla typer av metoder som är kända utomlands, men däremot mindre hos detta tålmodiga och förtvinanande folk som lider och tiger.
Den 23 december 2009 lämnade de mig i bara underkläder i cell nr 1 till den 25e samma månad. Den 12 januari utsatte de mig för en annan tortyrmekanism som består av ”bojor, kedjor och enkla” som de satte på mig med ansiktet i golvet, med händer och fötter dragna till sätesmuskeln, de fyra kroppsdelarna sammanförda av en tredje boja i mitten. I dessa drog mig sedan militärer kända som El Cadete, Yoleisis och Primitivo Valiente och la mig mellan latrinen och tvättfatet i cell nr 8 under mer än en timme. Efter denna utdömda tid tvingade de mig att sova på golvet under 28 dagar, mellan 12 till 16 timmar dagligen i mörka celler, utan ventilation fast de vet att jag lider av en EPOC  (excess post-exercise oxygen consumption) och är närsynt. Den femte april 2010 uttröttad av dessa metoder, så intelligenta, skäliga och övertygande kände jag mig tvingad att ta till det yttersta offret och gå i hungerstrejk, som jag beslutade att göra under 19 hela dagar , trots att jag väl kände till hur kriminella och orubbliga herrarna i Havanna är.
På alla mina krav, svarade de bara på det som gällde att ge mig en kopia av min dom, för vilken major Iralides kom och besökte mig och avsiktligen gav mig dokumentet med den dagens datum den 11 maj 2010.  Aldrig har en kriminell som bär uniform och som bryter mot militära regler, mot rådande strafflagar, mot Republikens konstitution eller mot Deklarationen om Mänskliga Rättigheter och internationella konventioner och instrument som Kuba har signerat,  någonsin blivit förhörd och förd i process i enlighet med etablerade lagar, vilket därtill och för visso borde vara obligatoriskt.

__________

Intervju med den politiska fången Pavel Hernández Masfarrol, 31 år gammal.
Dömd till 11 års fängelse.

Fr: Sedan när är du fängslad?
PHM: Jag är fängslad sedan den 24 april 2005 för ett attentat.
Fr: Vilken domstol dömde?
PHM: Provinsdomstolen i Guantánamo och jag skulle avtjäna sju år i provinsfängelserna, men sedan lades ytterligare 6 år till för försök att illegalt lämna landet.
Fr: Totalt hur lång tid är det?
PHM: 9 år och sex månader.
Fr: Under vilka omständigheter blev du dömd för attentat?
PHM: Jag var fängslad i en polisenhet i Guantánamo, jag kände inte till skälen till varför jag var anhållen och efter 12 dagar ville de kräva böter för de otaliga klagomål och protester jag hade framfört i  fängelset. En tjänsteman tog ut mig för att ålägga mig böter, jag ville inte skriva under och då gav han mig en örfil, jag gav tillbaka. De övriga militärerna ingrep och fortsatte att angripa mig eftersom jag insisterade på att inte signera om böterna för det var inte rätt. När de fortsatte slå mig, gav jag ett knytnävslag och han föll till golvet. Alla militärer, omkring 10 började att ge slag med  batongerna, jag sprang i fängelsekorridoren och lyckades få tag i ett register i fibercement som fanns på golvet, jag bröt sönder det och hotade dem om de fortsatte slå , så de upphörde. Så kom det en statlig säkerhetsman och lugnade ned situationen och tog in mig i fängelsecell. På grund av dessa dåd fördes jag över till fängelset i Guantánamo under provisioriskt straff och det blev sju år till, efter att ha avtjänad tre år och nio månader under provisoriskt straff.
Fr: Kan du berätta varför du blev överförd till Pinar del Rio?
PHM: Ja, det hände det att en vanlig fånge injekterade sig med bensin i foten och chefen för interna ordningen Modesto i fängelset i Guantánamo vägrade att ge honom sjukvård, varför jag skickade ett skriftligt klagomål till enhetschefen. Han svarade att detta inte var mitt problem. Jag informerade ett antal politiska fångar bland dem Claro Sánchez Altarriba, José Daniel Ferrer, Manuel Antonio Morales Ayala y José Ángel Simón de Santiago de Cuba om situationen och dessa genomförde unisont tillsammans med mig en protest mot vad som hände med den pojken. De ville inte ge honom vård, och av den anledningen klev jag upp på taket till fängelset och började att protestera så att de civila fick veta vad som hände och när de ändrade sig och förde honom till sjukhuset, slutade jag protesten och därifrån informerade jag de övriga att de nu hade gett honom sjukvård. När jag kom ned  från taket förde de mig i en patrullbil till kommunen Niceto Pérez i Guantánamoprovinsen. Dagen därpå utan några som helst tillhörigheter, allt var fråntaget, tog de mig under dessa förhållanden till Pinar del Rio, med stopp först i specialfängelset i Camagûey och sedan till ”kilo 8”.
Fr: Vilket år fördes du över?
PHM: År 2009.
Fr. Vad kan du säga om dina erfarenheter av Guantánamofängelset, något som har betytt något för dig som rör sjukvården?
PHM: Det är kritiskt precis som i alla fängelser på Kuba. Men Guantánamo är kriminellt. Där förekom det inte sjukård och om det gjorde det så var det när det behagade. Där fanns fångar som hade mentala problem, med kroniska sjukdomar, inklusive med fakultativa intyg på att de inte var lämpliga för fängelsevistelse.
Fr: Såg du något våld eller om några tortyrmetoder användes?
PHM: Personligen kan jag säga att jag upplevede det som i väst är känt som ”den lilla stolen”, men som där kallas ”gungstolen”. Den går ut på  att de lägger fången med ansiktet nedåt, med en handboja i kedja länkad till en fot och en vanlig handboja som länkar ihop händerna, de leder den ena änden av kedjan till händerna och binder samman dem med fötterna. När de använder denna metod blir fången lämnad med buken som en gunga och det orsakar svåra smärtor. Detta utsattes jag för den 11 augusti 2005. Än idag saknar jag känsla  i mina händer. Denna metod orsakar detta att man förlorar känsligheten i händerna och i anklarna. Det är också mycket vanligt att detta kombineras med slag. Även José Angel Simón  slog de framför mig. Jag såg också hur de drog  Nelson Aguiar i bojorna, den politiska fången som tillhör de 75, en  äldre person. En militär gjorde detta som hette Céspedes. Han släpade honom, det orsakade mycket protester.
Fr: Hur länge var du i  “gungstolen”?
PHM: Från kl 11  på förmiddagen till nästa dag tidigt på morgonen. När de tog loss mig inledde jag en ny diskussion där jag krävde att rättvisa skipades för att detta var tortyr och på nytt använde de metoden mot mig och jag fick ligga mer än 48 timmar i ”gungstolen”.
Fr: Namn på militärer som du känner till att de har deltagit i dessa former av tortyr?
PHM: Jag kan nämna  Eddy Cespedes, Modesto Verdecia, Alcides Mejía Gonzales och den som ledde det när de tog mig Primitivo Valiente. När sådana saker händer är det den som har vakt vid tillfället som kallas in och alla deltar i övergreppen.
Ibland sker det öppet, men vanligtvis för de fången till cellerna och där slår honom när ingen ser, det enda som hörs är skriken.
Fr: Berätta nu om dina erfarenheter av Kilo Fem ?
PHM: Mycket bittert. När jag kom hit ville de att jag skulle använda vanlig fängelseuniform, och för det blev jag slagen den 26 juli 2008 av tjänstemannen Yasmany Miranda som till slut blev utvisad från fängelset på grund av alla klagomål över hans övergrepp. Han slog mig för att jag inte stod i givakt. Jag står inte i givakt, jag är ingen militär, han gav mig en  sitt opp tillsammans med annan militär som heter Diegoy Osniel Cala, som för visso redan har två mord under mindre än tre månader på sitt samvete, ett som skedde i mars och ett andra som undersöks i fängelset kilo 5 för närvarande. Båda skedde i år, 2010, denne man dödade med ”gungstols-” metoden en fånge och nu har han dödat en till med denna metod. Vi har försökt finna namnet men än har vi inte lyckats få fram det.
Fr: Varför använder fångarna hungerstrejker som protest?
PHM: Det är av olika skäl. Det är t e x inte samma sak när en vanlig fånge använder den metoden. Ibland gör de det utan för oss övertygande skäl, jag talar i namn av dem s om vi har gjort, vi gör dem i protest mot övergreppen, mot användandet av tortyr, slagen som de delar ut till fångarna, den dåliga maten, bristen på drickbart vatten. Man måste destillera vattnet med egna metoder om man inte vill dricka det förorenat. För allt detta våld som finns i fängelserna, det är därför som vi oftast tar till hungerstrejker.
Fr: För att avsluta låt oss tala om maten.
PHM: Förfärligt dålig, dessutom snålt tilltagen, dåligt tillagad, de serverar den i smutsiga kärl till fångarna.
Fr: När är du färdig?
PHM: År 2016.
Fr: Har din mamma överklagat din förflyttning?
PHM: Hon håller just nu på med det.

____________

Intervju med Osmani Fuentes García från fängelset.
Fr: Var bor du?
OFG: Jag bor på 17e gatan, byggnad 26, våning 22 mellan Första och Andra gatan, Peñas Alta, Guanabo, Havanna.
Fr: Varför är du fängslad?
OFG: För att brott att försöka lämna landet illegalt, fall 50/06. De anhöll mig vid en poliskontroll vid infarten till staden Guantánamo. När bussen i vilken jag reste passerade där, tvingades den att stanna och där tog de mig. De anklagade mig då för att försöka gå över gränsen. Sedan dess har jag stött på många fall som dömts under liknande omständigheter, utan bevis. Provinsen Guantánamo har dessa speciella karaktäristika på grund av den nordamerikanska basen. Därför har de kontrollpunkter vid infarten på vägen till Santiago de Cuba, känd som Río Frío och på vägen som leder till Baracoa kallad Glorieta. Personer som avser åka in till staden måste ha med sig ID-kort, om det saknas körs man till avdelningen för ”operaciones e investigado”. Eftersom förhållandena där är förskräckliga har många förklarat sig skyldiga bara för att komma därifrån.
Fr: Vilken domstol dömde dig och vad blev straffet?
OFG: Jag dömdes av en militärdomstol till 8 års fängelse.
Fr: Varför förflyttades du från Guantánamofängelset?
OFG: På grund av de strejker som vi organiserade till stöd för hungerstrejkerna som Julián Antonio Monés Borrero, Abel López Pérez, Yordis García y Orlando Zapata Tamayo  genomförde. Den 14 november 2008 blev jag deporterad till Camagüey, specialfängelset kilo 8, den 26e. Efter min ankomst till den platsen hölls jag totalt isolerad under tre månader i medelsäkerhetsceller. Senare förde de mig till en avdelning med specialregim, nummer 9. Efter åtta till nio månader upptäckte min familj att specialregimen inte hade  godkänts, att allt hade skett efter en uppgörelse mellan Major Reinaldo i Guantánamo med överste Feliberto Luis Hernández, för att skilja mig från de politiska fångarna Claro Sánchez Altarriba, Simón och övriga.  Fr: Dina erfarenheter av Guantánamo?
OFG: Att komma ihåg exakta datum för så många övergrepp som begås där dagligen är mycket svårt.
Den dåliga sjukvården, tortyren är konstant från första dagen jag skrevs in i augusti till den dag de deporterade mig i november. Jag själv torterades flera gånger.
Fr: Berätta hur du torterades.
OFG: Kapten Jesús Boulí Robles  använde den s k ”gungstolen”  mot mig och jag var i cellen från en dag till en annan fastkedjad. Jag var tvungen att förklara mig flera gången  i hungerstrejk för att jag nekades sjukvård eller religiöst stöd. De tog ifrån mig rätt till familjebesök för att jag inte  tog på mig vanliga fångdräkten, trots att familjen kom ända från Havanna.
Fr: Förhållandena i fängelset?
OFG: De är utommänskliga, förfärliga, de gör slut på  människorna psykiskt och fysiskt. Det är en
Illgärning som diktaturen måste fördömas för.

___________