Till 50-årsminnet av Dag Hammarskjöld: Sture Linnér, JF Kennedy, Norsk Rikskringkastingfilm samt utdrag ur Greta Belfrages dagbok.
18-09-2011
Till 50-årsminnet av Dag Hammarskjöld: Sture Linnér, JF Kennedy, Norsk Rikskringkastingfilm samt utdrag ur Greta Belfrages dagbok.
Av Eva Belfrage
15 september 2011
Sture Linnérs beskrivning av Dag Hammarskjöld, vid The Dag Hammarskjöld Lecture år 2007, som arbetskamrat och vän och de sista dramatiska timmarna är mycket gripande. Hans berättelse om J F Kennedys hot mot Hammarskjöld är också intressant. Han hade skrivit ett personligt telegram som brutalt meddelade att om Hammarskjöld inte ändrade sin "kommunistvänliga politik i Kongo" skulle USA dra sig ur FN, men han hade senare och efter Hammarskjölds död till Linnér personligen framfört sin ursäkt för sin fruktansvärda missbedömning och hade sagt att han nu insett att Dag Hammarskjöld var "detta århundrades störste statsman och att han själv i jämförelse var en liten man" . I den andra filmen svarar Sverker Åström och Sture Linnér på några frågor från seminariepubliken.
I ljuset av Linnérs berättelse om JF Kennedy och Hammarskjöld är det intressant att se denna film publicerad av the Guardian, där Kennedy uttrycker sin uppskattning av Dag Hammarskjöld och hans gärning.
Norsk Rikskringkasting gjorde en mycket vacker film av ceremonin på Bromma flygplats, i Uppsala domkyrka, på vägen till och på kyrkogården.
Utdrag ur Greta Belfrages dagbok om Dag Hammarskjölds begravning och ceremonierna omkring.
Mina föräldrar Leif och Greta Belfrage hörde till Dag Hammarskjölds närmaste vänner. Det var med stor sorg min mamma skrev sina dagboksanteckningar tiden kring hans död . Jag vill gärna förmedla hennes direkta upplevelser av begravningen och ceremonier omkring.
Eva Belfrage
28 september 1961 Bromma. En skakande upplevelse. Strålande sol. Bara Leif och Per och Sverker fick se planet landa med sin jaktplanseskort. En lång, men gripande storartat enkel kransnedläggningsceremoni. Denna lilla, förunderligt lilla kista, täckt av svenska flaggan, som bars av FN soldaterna med de ljusblå baskrarna. Och på katafalken av granris stod alla tio kistorna, Dags främst. Johan Beck-Fries lade ner tio kransar från konungen, Erlander 10 för regeringen, och så kom alla organisationer. Sedan bar Leif, Bo, Per och Karl Ragnar fram våra vita cyklamenkransar, den blomma Dag älskade mest, till Dag och till Bill. När Dags kista burits ut följd av familjen, och de övriga kistorna följts av sina svenska anhöriga, slöt vi alla upp när Bills kista bars ut, ja alla kom med som en heder, bakom den. Det kändes oändligt rätt. Hemfärden nästan outhärdlig. Solen och luften och klarheten.
På kvällen var det stora fackeltåget. Jonas gick med studenterna, barnen för sig och Sverker körde oss till Oxenstiernsgatan och så gick vi i rask takt mot ljuset i mörkret. En hägring, en ljusvision där hundratals fanor stod uppställda i en halvmåne kring Dags porträtt.100 000 människor i andäktig tystnad. Facklor och bål och milt mjukt mörker. Undén först torrt och sakligt, så Mme Pandrée, faktiskt fint och så en rörd och andstilla och lågmäld Sture Linnér som talade om den sista natten och om mystiken i talet, om kärleken som ger krafttillflöde i självförbrännelsen (människor vågade knappast andas) och så Karl Ragnar, poetiskt, nobelt och personligt med en formens skönhet och känslans finess och rätta tonläget för att helt nå fram. Det var storartat.
29 september 1961 Dags begravning i Uppsala domkyrka. Processionen genom studentleden till kyrkogården. Till Domkyrkan kl 2, där vi genast gick in. Hela altarringen var täckt av kransar, bl a STFs med dvärgbjörk från Lappland, och kistan och flaggan med bara en enkel blombukett vid huvudgärden var omgiven av 6 höga vita ljus som brann så vackert. ”Tränger i dolda djupen ner”, vackrare ord och melodi (Bo’s faders psalm) finns kanske knappt efter Matteuspassionen. Medan Eidem talade fattade jag knappt vad han sa. Elisabeth Söderströms ljusa röst under de stora valven lät som en ängels långt bortifrån och var det bästa av allt. Men när fanorna sänktes och kistan bars ut blev det svårt igen och sedan gick vandringen genom kyrkan och genom alla de långa gatorna i alldeles för snabb takt; katafalkhästarna (kungens hovstall) lär ha galopperat, så det blev 50 meters avstånd minst, mellan de föregående och oss. Men de som orkade se upp, såg allvarliga studenter och åskådare i täta led, medan vinden drog genom fanor och hattar och löven singlade i den klara luften.
Men vid kyrkogårdsgrindarna mötte de höga almarna och en höstlig skymning. Bakom graven med Hjalmar Hammarskjölds stora sten i granit reste sig ett chafandage klätt i svart med fotografer dolda bakom och kamerorna som ett krön, medan familjen steg fram och lilla Marlene (guddotter) neg flera gånger djupt och släppte ner sina båda buketter.
Arm i arm med Bo och Greta upp till slottet. Ett sådant slott! Och där har Dag vuxit upp. Rikssalen med levande ljus i kronorna var liksom hela slottet storartat. Tänk om inte denna mottagning blivit av. Alla dessa eldsjälar som legat i som remmar med organisation och idéer och möte av utlänningar och flyg och attachéer i alla riktningar. Det är stort och beundransvärt och värdigt Dag. Så gjorde också alla sitt yttersta för honom. Stilfullt, vackert och värdigt. Alla utländska gäster rörande eniga.
*Personer som nämns: Bill Ranallo (Dag Hammarskjölds livvakt) Leif Belfrage; Sverker Åström; Bo och Greta Beskow ; Per Lind; Karl Ragnar Gierow; Mme Pandrée, Bo's far: Nathanael Beskow; Erling Eidem (Arkebiskop); Jonas Belfrage (Gretas son), ”barnen” (Gretas döttrar).
