Kubas fattigdom
Av Eva Belfrage
25 november 2011

Nyligen publicerades en artikel i Dagens Nyheter som sade att Bangladeshs arbetare var de lägst avlönade i världen med 300 kronor eller omkring 43 dollar i månaden. På Kuba uppgår den statligt fastställda månadslönen till mellan 10-30 dollar i månaden, de flesta tjänar alltså mindre än en dollar om dagen och sämre än i Bangladesh. Samtidigt står mat och levnadsomkostnaderna på Kuba inte i proportion till lönerna och t o m turister anser att priserna är höga.

Avsikten var att det socialistiska systemet på Kuba skulle garantera arbete åt alla. De flesta har under åren också haft arbete, även om det för det mesta varit meningslösa sysselsättningar med låg produktivitet och försumliga resultat för samhället. De låga lönerna som arbetarna inte har rätt att förhandla, då fria fackföreningar är förbjudna, motiverar inte arbetarna, som istället lägger sin energi på att leta efter mat och varor och att skaffa inkomster på annat sätt, d v s på den illegala marknaden. Utan den utbredda illegala marknaden kan kubanerna inte överleva. Här finns alla de varor som stjäls på arbetsplatserna, produceras illegalt eller varor som anhöriga i Miami skickat. Regimen har nu kommit på att de inte längre har råd att avlöna alla och de har inlett en process med omfattande friställningar, en miljon arbetare, inklusive läkare och lärare. Men eftersom det är olagligt på Kuba att vara sysslolös (kan leda till 4 års fängelse under den s k Farlighetslagen) införde regimen en ny lag som tillåter småskaligt egenföretagande inom några få och också ganska meningslösa sysselsättningar (som clowner för turister, cigarettpåfyllare, madrassreparatörer, caféverksamhet etc) – men har i själva verket strypt denna verksamhet redan i lindan med hutlösa licensavgifter och skatter. Ingen ska kunna göra riktig förtjänst på sådan privat verksamhet, bara överleva. Regimens avsikt med denna s k reform, var att lugna befolkningen inför de stora avskedandena. Men regimen passar samtidigt på att försöka komma åt den utbredda svarta marknaden. Raúl Castro vill också bereda vägen för utländska investerare och en privatisering av större statliga företag för att sedan antagligen överföra dem på sin egen familj och de militära grupper som idag leder dessa företag.

Det finns en elit av rika, oftast korrupta ur nomenklaturan på Kuba, men de håller sig undan i skyddade bostadsområden, handlar i särskilda affärer, har bilar och tillgång till Internet och utländsk TV, behandlas på elitens sjukhus, har bankkonton utomlands och reser och uppehåller sig långa perioder utomlands.

Tillgången till livsmedel, hushålls och bruksvaror är knapp på peso-marknaden, den som de flesta kubaner är hänvisade till. I de s k ”Shoppings” eller ”Raúl Castros affärer” som enbart handlar med den konvertibla valutan CUC är däremot det mesta tillgängligt idag, men till skyhöga priser. För en kuban som enbart har peso blir det mycket dyrt att växla till den konvertibla valutan CUC för att kunna handla det de behöver. Så har stora klasskillnader skapats mellan dem som har anhöriga i Miami och skickar dollar, de som har arbeten i turistnäringen och kan få dricks i dollar, huvudsakligen vit befolkning och de fattiga kubaner, mest svarta i städer och på landsbygd, som inte har anhöriga i Miami och inte heller får anställning inom turismen p g a regimens rasdiskriminering.

Utbildning och hälsovård är inte som regimen säger gratis. Ingenting är gratis. På Kuba betalas kostnaderna av befolkningens låga löner. Dessutom måste skolbarnen skaffa uniformer, skolmaterial, och betala en dollar i månaden till försvaret. Skolundervisningen har också så dålig kvalitet att det ofta är nödvändigt att betala för extra undervisning. Hälsovården för gemene man är så dåligt utrustad att familjerna måste bidra med material som lakan och mat och muta läkare om de behöver en operation eller ta prover eller röntgas. Mediciner är inte gratis och finns i stort sett bara tillgängligt i konvertibel valuta, vilket större delen av befolkningen inte har. Allt mer börjar befolkningen därför använda sig av traditionella huskurer. Mentalvården är kusligt försummad, för ett år sedan dog 36 patienter av köld och undernäring, vilket väckte ramaskri när det blev känt. Åldringsvården är lika försummad och de gamla ligger direkt på trasiga gummimadrasser utan lakan och i sin egen avföring. Hygienen på sjukhusen för gemene man är mycket dålig, med brist på rengöringsmedel och underhåll, igentäppta toaletter och trasiga fönster öppna för mygg, flugor och andra insekter.

Castro-regimens enorma fängelsesystem med omkring 100 000 fångar är en livshotande och farlig miljö för de intagna. Insekter, råttor, öppna toaletter i cellerna, oftast inga sängar, små ransoner av förorenat dricksvatten, näringsbefriade matransoner som svälter och bryter ned de intagna. Undermålig eller ingen tillgång till sjuk- eller tandvård. Därtill kommer också misshandel utförd av fångpersonal eller av medfångar på uppdrag av fängelseledningen, isoleringsceller för minsta klagomål eller protest och påföljder med ständigt förlängda straff. Många fångar självstympar sig eller tar livet av sig. Vem som helst kan när som helst hamna i Castros Gulag-system. Alla är på grund av systemet involverade i något illegalt: de handlar eller säljer på svarta marknaden, de söker jobb i Havanna, de sätter upp TV antenner för att se vad som händer utanför Kuba, de lyssnar till otillåten musik, och vem som helst kan plötsligt få ett utbrott och säga högt vad han/hon tänker om regimen.

Bostadsbristen är skriande hög. Trångboddheten är stor och tvingar människor att bo i ruiner, i pappskjul eller gömda i parker. Tillgängliga bostäder är i undermåligt skick över lag och infiltreras av fukt, insekter och mögel. Avloppssystemen fungerar inte. Det finns inga byggvaror tillgängliga på marknaden och staten underhåller inte hus och infrastruktur. Det finns därför många slumbostäder som har byggts upp utan tillstånd på gamla sophögar eller insprängt i ruiner och nedslitna kvarter i städerna. Tvångsevakueringar hör till vardagen på Kuba, utan att alternativa bostäder erbjuds. Kvinnor med små barn lämnas att sova utan tak. Kuba drabbas ofta av orkaner och dåligt byggda hus blir då lätt förstörda och många år efter en orkan har dessa bostäder inte kunnat repareras. Den lagändring som just införts om rätten att sälja hus, kommer inte att förändra bostadssituationen, men den välkomnas av dem som vill lämna landet och behöver kontanter.

Vattenbristen på Kuba är akut. I stora städer är vattenledningssystemet inte underhållet på över 50 år, det läcker och vattnet är inte drickbart. Befolkningen försörjs i stor utsträckning av tankbilar med vatten och måste släpa vatten i hinkar. Vattnet måste över lag kokas p g a parasiter, vilket de flesta inte har råd att göra, p g a elransonering och priser. Många lider därför permanent av parasitsjukdomar.

Det allmänna transportsystemet fungerar mycket dåligt och ofta inte alls. På landsbygden är den vanligast förekommande allmänna transporten häst och vagn. Regimen har medvetet under 50 år förbjudit import av privata bilar (utom för eliten och några undantag) och har å statens vägnar gjort mycket få inköp av allmänna transportfordon. Den lagändring som just införts öppnar inte för möjligheten att importera bilar. Så tvingas befolkningen att stanna där de är eller till tidskrävande  transportstrapatser. Landsortsbor är förbjudna att uppehålla sig i Havanna. På detta sätt har statens skaffat säkerhetstjänsten ett effektivt sätt att kontrollera sina medborgares rörelser. Som bekant har regimen också satt upp hinder för den som eventuellt skulle ha råd att åka utomlands, med dyra resetillstånd och en komplicerad byråkrati, som efter behag kan vägra utresetillstånd. En regimkritiker får i regel inte tillstånd.

Den andliga fattigdomen är kvävande. Genom hela utbildningssystemet matas eleverna av propaganda om regimens förträfflighet och omvärldens förfärlighet. Informationer om och från utlandet är ensidiga och förvridna. Utländska TV och Radiosändningar är förbjudna, Internet är censurerat och endast tillgängligt idag för mindre än 7% av befolkningen, en av de lägsta siffrorna i världen. Först 2008 tilläts kubaner att köpa mobiltelefoner, men kostnaderna är så höga att endast 22% har genom familj eller vänkrets tillgång. Från regimen avvikande åsikter är förbjudna. Självständigt tänkande och kreativitet uppmuntras inte. Uppgivenheten är utbredd och självmordsfrekvens och flyktförsök ökar.

Fattigdomen gör sig synlig för turisterna i det för varje dag ökande antalet tiggare, prostituerade, uteliggare, alkoholiserade som driver omkring på gatorna. Kubanerna, som turistbroschyrerna har gjort kända för att vara bekymmerslösa och glada, kommer snart och om nedgången fortsätter, att visa sina riktiga, resignerade, förbittrade och kanske t o m aggressiva ansikten för turisterna och kriminalitet och våld kommer att öka. Det är ofrånkomligt.

Fattigdomen på Kuba har ingenting att göra med USAs embargo. USA är Kubas tredje största handelspartner idag, och en av de största leverantörerna av livsmedel och läkemedel. Bristen på läkemedel, som i övrigt Kuba producerar själv och dessutom skänker bort till andra länder för att köpa sig goodwill, har absolut ingenting att göra med USAs embargo. Inte heller bristen på livsmedel, eftersom Kuba importerar från USA och också har alla förutsättningar att producera det mesta inom landet, men inte gör det för att regimen aldrig har brytt sig om hur kubanerna har det. Det är viktigare att visa solidaritet med andra fattiga länder och på så sätt köpa popularitet hos dessa länder och i FN (som därför utan vidare accepterar landets förljugna statistik).

Castro-regimens propaganda ska inte underskattas. Den är mycket avancerad med olika former av påtryckningsmetoder, underrättelseverksamhet och stora nätverk bland regeringar, FN-organ, media, och frivilliga vänsteraktivister och kulturarbetare. Dessa Castro-regimens internationella språkrör fortsätter därför att sprida rosad statistik och uppgifter om Kubas levnadsstandard, utbildnings- och hälsosystem och att de eventuella  brister som finns och inte går att dölja beror på USAs embargo.

För er som vill veta vad kubanerna själva tycker om regimen, de nya s k reformerna och den ekonomiska situationen rekommenderas en opinionsundersökning som nyligen genomfördes av IRI.

_____________________________________