Den kubanske politiska fången Wilman Villar Mendoza dog i hungerstrejk

Sammanfattning av fallet med vittnesmål från änkan och personer som stod nära Wilman och händelserna innan hans död.

Cuba Archive (nedanstående artikel på spanska)

För fullständig rapport på engelska PDF klicka här.

27 januari 2012

Översättning: Eva Belfrage

Den kubanska politiska fången Wilman Villar Mendoza, 31 år, dog den 19 januari 2012 efter 52 dagars hungerstrejk i protest mot ett orättvist fängelsestraff.

Fängslande, hungerstrejk och död
Villar kom från Contramaestre, en by i nordöstra Santiago de Cuba. Under lång tid hade han varit kritisk mot den kubanska regimen och i augusti 2011 hade han anslutit sig till Kubas Patriotiska Union (UNPACU), en människorättsorganisation i östra Kuba.

Den 14 november 2011 deltog Villar i en öppen protest i Contramaestre (se video). Det är Villar som bär flaggan. Han arresterades tillsammans med åtta kamrater och hölls under kort tid. Statens säkerhetstjänst vände sig igen till honom och hotade honom att han måste sluta med sina aktiviteter som dissident annars skulle han dömas för kriminalitet eller t o m försvinna. Därefter fick han order att infinna sig den 14 november i en rättegång för en händelse i hemmet, för vilken det hade lagts in ett åtal (se vidare nedan om detta). Rättegången skedde bakom stängda dörrar, den tillät inte  familjemedlemmar, vänner och människorättsförsvarare att närvara. Rättegången varade bara en timme och domaren tillät inte försvarsets vittnen. Hans hustru tilläts närvara bara i slutet, då hon förklarade att anklagelserna var falska, vilket domaren omedelbart avvisade. Domstolen hade utsett en försvarsadvokat vars minimala ansträngningar var både förutsedda och irrelevanta.

Villar sa själv öppet till honom att precis som han hade förväntat sig ”hade han inte varit till någon nytta”. Omedelbart förkunnades en dom på fyra års fängelse för bristande respekt, motstånd och övergrepp. Han fick ingen kopia på domen fastän kubansk lag säger att alla dömda har rätt till en kopia. Till idag har inte heller hans hustru lyckats få en kopia.

Från rättssalen tog de Wilman direkt till det fruktade fängelset Aguadores i Santiago de Cuba, där ungefär 1200 fångar tvingas uthärda omänskliga villkor och ständiga övergrepp från fångvaktarna. Han hade svurit att han skulle fördöma det orättfärdiga fängslandet ända in i döden och han inledde omedelbart en hungerstrejk för att protestera mot skenrättegången och kräva sin frigivning. Han vägrade också att bära de vanliga fångarnas fångdräkt (i Castros Kuba har de politiska fångarna protesterat mot regimens vägran att erkänna deras särskilda status, som var brukligt tidigare i historien, innan de tog makten). De satte Wilman naken i en isoleringscell, som var totalt mörklagd och förfärlig, fylld av mygg, kackelackor och andra insekter, utan vatten och med bara ett avlopp på golvet för hans fysiska behov. De kedjade fast honom vid den enda möbel som fanns, stommen till en metallsäng, som var utan madrass.

När han hade hungerstrejkat i trettio dagar, den 23 december, föreslog fängelsemyndigheten en uppgörelse med den människorättsgrupp som vakade utanför fängelset. De skulle tillåta hustrun och en av dem att besöka honom tre dagare senare om de accepterade att hjälpa till att finna en lösning för att Villar skulle upphöra med sin strejk. Aktivisterna insisterade på att besöket skulle ske samma dag och att hustrun och Jorge Cervantes, som ledde UNPACU i Contramaestre, skulle få komma in. De förde Villar från hans isoleringscell. Hans förskräckta och tårögda hustru konstaterade att han var som ett levande skelett. Han var mycket blek och utmärglad  och han sade till dem att de hade vägrat ge honom vatten.

Statens säkerhetspolis sa till hans hustru och vännen som var med att hans straff inte var fastställt och att hans dossier inte var fastställd, varför hans fall skulle kunna överklagas och han skulle snart kunna frikännas. Villar gick med på att lägga ned sin hungerstrejk och de skickade honom till fängelsekliniken, där de gav honom vätsekersättning intravenöst. Hans hustru gick till domstolen för att fylla  i de nödvändiga pappren, men där sa de att man hade ljugit för dem och att en överklagan bara skulle kunna göras efter ett år. Den 29 december kom hon tillbaka till fängelset för att berätta detta för sin man. Han återupptog då sin hungerstrejk och insisterade på att han var oskyldig. Det var sista gången hon talade med honom.

De satte återigen in Villar i isoleringscell. Undernärd, mycket svag och utan kläder, inte ens filtar i den fuktiga och kalla cellen, insjuknade han i lunginflammation. Sjukvårdspersonalen på fängelset vägrade ge familjen information om hans tillstånd, och det var uppenbart att de inte gav honom vård och att han var kvar i isoleringscellen. Det var först när hans tillstånd hade förvärrats ordentligt som de den 13 januari förde honom till sjukhuset Saturnino Lora i Santiago de Cuba. När de bedömde att hans tillstånd var kritiskt, remitterade de honom till provinssjukhuset Juan Bruno Zayas. Där lades han in på  intensivvård, med konstgjord andning och näringstillförsel. Hans hustru kunde bara se honom mycket kort genom en fönsterruta klockan två varje eftermiddag. Han dog en vecka senare i en flerorganisk kollaps och generell sepsis (sepsis är ett syndrom som kommer som ett svar på en systematisk inflammation, utbredd infektion och bristande organisk funktion). Hans hungerstrejk hade varat 52 dagar, från den 24 november 2011 till den 19 januari 2012, med avbrott fem dagar mellan den 23 och 29 december 2011. Om man bara räknar de dagar innan han fick artificiell näringstillförsel, varade hungerstrejken tekniskt i 46 dagar.

Kuba tillåter inte Röda Korset, FNs Särskilda tortyrrapportör eller internationella människorättsorganisationer att inspektera de kubanska fängelserna. Även om den kubanska regeringen gav efter inför internationella påtryckningar och frigav några tiotal politiska fångar 2010 och 2011, finns det fortfarande minst 60 politiska fångar. Korta arresteringar av politiska aktivister – huvudsakligen människorättsaktivister – ökade med 50% under förra året. La Comisión Cubana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional dokumenterade 6 134 arresteringar av detta slag under 2011.

Biografiska notat om Wilman Villar, hans personliga historia och hans opposition mot regimen.
Wilman Villar föddes den 30 mars 1980. Hans mamma övergav honom när han var baby, och lämnade honom till hans farmor, som uppfostrade honom. Han levde alltid under mycket fattiga omständigheter. Hans pappa, med samma namn, dog 2006 i fängelset Las Mangas i Bayamo, efter att ha ådragit sig en sjukdom och inte fått adekvat sjukvård. Han avtjänade ett straff på flera år för ”stöld och dödande av större kreatur”. På Kuba råder strikta lagar som förbjuder innehav av och försäljning av nötkött. Många kubaner har fängslats många år för ”brottet” att ha avlivat en ko för att få mat. Wilman var traumatiserad över hans pappas lidande och död och kände en djup avsky mot regimen.

Wilmans biologiska mor lever i Havanna och är gift med en anställd vid Inrikesministeriet. När Wilman var vuxen etablerade han kontakt med henne, och höll sporadisk kontakt. Hans enda syster är gift med en polis vid Statens säkerhetstjänst (den politiska polisen). Enligt medlemmar i UNPACU som var närvarande vid sjukhuset, förde regimen dessa ”skenbara” familjemedlemmar till sjukhuset i Santiago och det var till dem och  inte till hans hustru de gav medicinska rapporter.

Wilman kunde inte bo ihop med sin hustru och sina två små döttrar därför att de inte hade egen bostad (Kuba lider av akut brist på bostäder). De bodde med hennes föräldrar under trånga förhållande medan han bodde ett kvarter därifrån i ett litet rum i hans farmors hus. Han besökte dem ofta, för han avgudade sin familj. Dagligen hämtade han sina döttrar i skolan för att följa dem hem. Fast han var textilmaskinsskötare, var arbetstillfällena obefintliga och han hade gått arbetslös en lång tid. 2010 åkte familjen till Havanna för att se om det fanns bättre möjligheter. Men utan framgång och i en desperat ekonomisk situation, återvände hans hustru och döttrarna till Contramaestre och han fortsatte söka arbete. Eftersom det är olagligt att flytta till huvudstaden utan statligt tillstånd, blev han snart deporterade från Havanna. Wilman kände sig nedstämd på grund av situationen och de dagliga problemen trots sina ihärdiga försök att finna en lösning för deras nödvändiga uppehälle.

Wilmans negativa inställning till de orättvisa övergrepp som skedde på Kuba och hans fientlighet mot regimen var väl kända i hans födelseby långt innan han anslöt sig till den organiserade oppositionen. När han var i Havanna, hade han tagit kontakt med människorättsgrupper. När han återvände till Contramaestre, fick han veta att det fanns en ny grupp , Kubas Patriotiska Union (UNPACU) och i augusti 2011 började han delta i aktiviteter i gruppens avdelning i Contramaestre. UNPACU hade bildats några månader tidigare och konstituerade sig formellt i augusti, ledd av den f d politiska fången från den s k Svarta Våren, José Daniel Ferrer García, som frigavs i början av 2011. Gruppen försvarar mänskliga rättigheter och en fredlig övergång till demokrati samtidigt som den kräver av sina medlemmar ett moraliskt uppförande samt ett bestämt löfte att aldrig svara på våld från regimen med våld.

Wilman började delta i UNPACUs utbildningscenter som är beläget i en anspråkslös lokal i Contramaestre. Utbildningsaktiviteterna rör sig om hur man ska bli en bättre medborgare och person, liksom utbyte av idéer och allmän kultur. Den 22 september blev Wilman officiellt medlem i gruppen och anslöt sig formellt till löftet om icke-våld. Hans entusiasm var synbar. Han insisterade på att bära flaggan vid en demonstration den 14 november då hans lilla grupp marscherade utmed en central gata i Contramaestre och skrek ”Frihet” och bar skyltar om mänskliga rättigheter. Han höll hårt fast i flaggan när polisen slog honom tills de hade slitit flaggan i stycken.

Wilman ansträngde sig att värdigt försörja sin familj och hjälpa sin gamla farmor, och försökte alltid undvika alla anklagelser om att ha överträtt lagen. Med erfarenheterna med pappan, var det förståeligt. På Kuba är nästan all ekonomisk aktivitet olaglig, som inte är inom ramen för en  statlig anställning. Och det inkluderar försäljning av vad som helst. Att bryta mot någon regel är tillräckligt för att få långa fängelsestraff. ”Farlighetslagen” ger också fängelse även utan att man har begått något brott. Eftersom regimens ransoneringssystem för livsmedel inte räcker till för en familj, tvingas man vandra över minfält för att klara den dagliga försörjningen. Wilman   undvek med stor uthållighet alla olagliga aktiviteter och insisterade på att han inte kunde acceptera ett orättfärdigt fängelsestraff och han krävde sin frihet med livet som insats.

Maritza, Wilmans hustur, gick med i rörelsen Damerna i Vitt, när han hade fängslats. Damerna i vitt började som en grupp kvinnor vars anhöriga, kända som 75-gruppen, hade fängslats under våren 2003 för politiska aktiviteter. De kämpade för deras frigivning genom att marschera fredligt i vita kläder och med gladiolus i händerna. När de alla hade frigetts, 2010 (de flesta) och 2011, fortsätta rörelsen att växa och idag inkluderar rörelsen kvinnor som kämpar för andra politiska fångar än sina anhöriga och de försvarar mänskliga rättigheter generellt. Damerna har fått utstå lång och intensiv förföljelse från myndigheterna. Trots att misshandeln, arresteringar och övergrepp har intensifierats den senaste tiden fortsätter organisationen att växa och sprida sig över hela landet.

Den konstruerade anklagelsen om familjevåld – en metod som Statens säkerhetstjänst använder med förkärlek.
Den händelse som Wilman rent formellt blev dömd för och ledde till ett straff på fyra års fängelser, skedde i juli 2011. Han hade druckit alkohol och hade ett stort gräl med sin hustru. Hans svärmor blev orolig och ringde polisen. Det var känt i byn att hans svärföräldrar inte tyckte om Wilman för att han var så fattig och inte lyckades försörja sin familj. Varken Wilman eller hans hustru visste om att de ringt polisen och när poliserna kom, förklarade de att allt var bra och att de kunde ge sig av. Men Wilman var redan känd som en ”kontrarevolutionär” och poliserna insisterade på att gripa honom. Han protesterade mot denna orättvisa och vägrade sätta sig i polisbilen, då sprutade de tårgas mot honom, slog honom brutalt och tvingade in honom i bilen.

Under fyra dagar höll de honom utan kommunikation med yttervärlden i fängelset i Baire, antagligen för att familjen inte skulle se de förfärliga sår och blåmärken han hade i ansikten och på kroppen efter slagen de hade gett honom. Sen släppte de honom, och det presenterades inga anklagelser vare sig från familjemedlemmar eller från polisen eller myndigheterna (fastän staten här kan anklaga en person för familjevåld även om offret inte gör någon anmälan och de kan t o m bötlägga en person som nekar till att ha lidit skada om skadan är uppenbar). Det är den händelse som de återuppväckte senare när Wilman deltog i demonstrationen den 14 november. Det var det de hade varnat honom för vid flera tillfällen tidigare.

Flera grannar var vittnen till det som verkligen hände och åtminstone en granne, som har erbjudit sig att vittna inför domstol, fortsätter att ge sitt vittnesmål offentligt. Andra som hade bekräftat Wilmans version är nu rädda för den stora säkerhetsapparat som fallet har orsakat. Eftersom regeringen kontrollerar alla massmedier, har hustrun föreslagit myndigheterna att de låter henne ge sin version i kubansk TV och att hon får visa sitt ansikte, som inte har några skador, trots att de säger att hennes ansikte hade synliga skador. Svärmodern som hade ringt polisen, har också erbjudit sig att vittna inför domstol till Wilmans försvar och hon har också bekräftat den version av händelserna som han hade presenterat. Men nu när hennes hem är praktiskt taget belägrat av myndigheterna, är hon mycket rädd.

Not: Till idag (27/1 2012) har inte någon utländsk korrespondent placerad i Kuba kontaktat Villars hustru, inte heller den nationella samordnare eller den ansvarige i Contramaestre för Kubas Patriotiska Union (UNPACU)*

Foton och denna rapport i pdf: www.archivoCuba.org

Källor: Telefonintervjuer den 26 januari 2012 med Wilmans änka Maritza Pelegrino; med Jorge Cervantes, ansvarig i Contramaestre för UNPACU; José Daniel Ferrer García, nationell samordnare för UNPACU, som också intervjuades den 27 januari 2012. Ett antal nyhetsnotiser i internationell press och från Kuba har studerats. (Om fallet #1130 Wilman Villar Mendoza, på engelska: www. CubaArchive.org/database)

_ _ _ _

*(CDV kommentar: Den 30 januari 2012 tog sig därför Maritza Pelegrino till Havanna, där den oberoende Commssion for Human Rights and National Reconciliation CCDHRC och UNPACU höll en presskonferens med Maritza inför internationell press i Havanna.)

__________________