När rädslan upphör

Av Andy P. Villa

11 juni 2012

Cuba Encuentro

Översättning: Eva Belfrage

Villa Marista - förhörs och tortyrcentral i Havanna

 Det kommer en dag då antalet personer, som har slutat vara rädda har ökat drastiskt och de utgör en avgörande del av befolkningen som inte längre hyser skräck. När det sker, då är det slut på diktaturen.

Guadalajara, Kuba - Redan i början av revolutionen bildades militära och civila organisationer för att sprida rädsla och misstänksamhet mellan grannar, bekanta och t o m mellan familjemedlemmar. Det gick så långt att det etablerades en Kommitté till försvar av Revolutionen (CDR) i varje kvarter, en organisation som fick ansvar för att peka ut och ange de som är avoga eller missnöjda för att överlämna dem sedan till regeringen och dess repressiva styrkor, som ger dem varningar, förtrycker dem och om nödvändigt terroriserar dem.

I den grad som en individ börjar visa symtom på uppvaknande och försöker sticka ut huvudet ur den undertryckta mängden, för att protestera eller tycka annorlunda, använder sig regeringen av olika metoder för att neutralisera personen, i proportion till hur allvarlig den bristande disciplinen har varit.

Den första åtgärden kan vara en förebråelse från ordföranden i CDR, sedan en varning från chefen för polisen, följt av ett tidsbegränsat besök vid polisstationen. Om personen inte väljer ”att uppföra sig korrekt”  får han avtjäna längre besök vid center som är särskilt specialiserade på att förtrycka,  platser som ”Villa Marista” eller ”100 y Aldabó”, där de har metoder som är mer övertygande.

Om personen ändå fortsätter att trotsa, får han utstå misshandel som ges av militära och paramilitära styrkor – som fallet har varit med Damerna i Vitt – eller riskerar han/hon att dömas till fängelse i en riggad rättegång där de anklagar en för vad som helst utom att vara i opposition till regimen, för att det inte skall synas i de officiella registren att det finns politiska fångar.

Men om personen ändå inte lyckas bli “omskolad” riskerar han/hon att dö i fängelset eller på ett sjukhus där de påstår att de ska ge läkarvård, som skedde med Laura Pollán Toledo, Orlando Zapata Tamayo, Wilmar Villar Mendoza eller Juan Wilfredo Soto García.

Det kommer en dag då antalet personer, som har slutat vara rädda har ökat drastiskt och de utgör en avgörande del av befolkningen som inte längre hyser skräck. När det sker, då är det slut på diktaturen och de som styr vet det. De har sin statistik och sina metoder för att ta pulsen på samhället. Därför har de mjukat upp lite här och lite där och tillåtit försäljning av bilar och hus, att man får äga mobiltelefoner, ta in på hotell och en eller annan kosmetisk åtgärd för att försöka fräscha upp regimens ansikte något, med lite färg i det gamla, fula, nedgångna och förfallna ansiktet.

Jag hade oturen att drabbas av ödet att få besöka “100 y Aldabó” och stanna där i 40 dagar. Jag vet att detta  är ett ställe som är utformat för att övertyga och mjuka upp människor, för att du när du kommer därifrån ska ha så lite lust att återvända dit, att du verkligen föredrar att hålla dig lugn.

I samband med mitt “fall” befann sig också där en mycket anständig ung man som studerade vid universitet, som bara fick stanna 15 dagar i ”100 och Aldabó”. När han kom ut därifrån blev han liggande i sängen, utan lust till något, förlorade vikt och tacklade av. Läkarna trodde att han hade cancer och började ta alla möjliga prover. Tack vare en person som besökte honom och lyckades liva upp honom, kom han ur det mörka hålet och lyckades fortsätta med sitt liv.

Jag känner till ett annat fall, en mexikan från Cancún som nyligen greps vid flygplatsen i Havanna för att ha tagit med sig delar till datorer i sitt bagage. Han var 20 dagar i ”100 y Aldabó”. Nu är det några månader sedan han återvände till Mexico och han håller fortfarande på och försöker återhämta sig. Han vill inte ens tala om vad han fick uppleva där.

För att få resultat av det slag som dessa två fall visar, är det som “100 y Aldabó” och ”Villa Marista” existerar, för att injaga skräck och kuva folk. Men det finns också motsatta fall med personer som blir torterade på dessa platser och som skakar av sig rädslan och blir immuna. Jag är ett av de fallen. Som majoriteten av kubanerna fruktade jag regimen och ord som symboliserade deras kränkningar som: ”Statens säkerhetstjänst”, ”G2”, ”Tekniska avdelningen för utredningar”, ”100 y Aldabó”, ”Kontraspionaget”, DTI”, ”CI”, ”El Aparato”….

Ändå, på min färd genom var och en av de fem celler där de huserade mig i “100 y Aldabó”,  blev jag av med min rädsla och när jag kom ut efter 40 dagar och 40 nätter, hade jag blivit immun. Idag tackar jag dem för allt jag lärde mig och för det jag fick möjlighet att lära känna, att det gav mig tillfälle att skriva min första bok, den enda som är dedicerad till ”100 y Aldabó”, till poliserna som torterade mig, som roade sig med att kunna skilja mig från min familj, och som verkligen njöt av det och gjorde allt de kunde för att göra största möjliga skada, särskilt följande förhörsledare:
- Major Armando Freyre González, Chef för 7e Sektionen av Särskilda Förseelser i februari 2009
- Förste löjtnanten Juana
- Löjtnant Milko Liranza Labañino (från östra provinserna)
- Underlöjtnant Ezequiel Fonseca González (från östra provinserna)
- Förste löjtnanten Yisel Zamora Hernández.

I normala fall finns i “100 y Aldabó” för varje fall en förhörsledare. I fall där många är inblandade eller i mer komplicerade fall är två förhörsledare ansvariga. Jag blev utfrågad av sju förhörsledare. Av två av dem bara en gång och jag fick aldrig veta deras namn. Av de tidigare fem blev jag förhörd flera gånger. Som det folkliga talesättet säger: ”om det inte är rekord, är det åtminstone ett gott genomsnitt”.

José Martí:
”Det är kriminellt att le åt ett brott, den är kriminell, som ser det och inte protesterar, den som sätter sig till bords med brottslingen, den som sätter sig till bords med dem som umgås med brottslingen eller lyfter på hatten intresserat för brottslingen, de som från brottslingen får tillstånd att leva”

________________