Till de största myterna om Kuba hör att revolutionen har vunnit stora landvinningar inom utbildning och hälsa. Många vill därför se Kuba som ett föregångsland och exempel för den underutvecklade delen av världen och Fidel Castro är den förste att sprida och hålla liv i denna myt.

När man talar om Kubas framsteg bortser man ofta ifrån att det har gått 47 år sedan Fidel Castro tog makten 1959, dvs för ett halvt sekel sedan. För 50 år sedan var världen en helt annan än den är idag. I Sverige t ex hade vi bara 6 års obligatorisk skola och det var väldigt många barn som slutade skolan efter sjätte klass. För att studera på universitetet fick studenterna ta privata lån och det var få förunnat att läsa vid universitet.

På 50 år har inte bara Sverige utvecklats – utan naturligt nog större delen av världen. Det vore därför illa om Kuba inte hade utvecklats något under ett halvt sekel. För att bevara myten om Kubas stora framsteg, utmålar Fidel Castro konsekvent tiden före revolutionen som katastrofalt dålig och lämnar intrycket av att Kuba på 50-talet hörde till de minst uvecklade länderna i Latinamerika. Det är både bedrägligt och missvisande. På 50-talet hörde Kuba, enligt FN-statistik, till de fem mest utvecklade länderna i Latinamerika – medan Kuba idag hör till de fem lägst utvecklade i Latinamerika. På 50 talet hade Kuba fler bilar per invånare än Japan och de hade television innan Sverige hade det. Barnadödligheten var den lägsta i hela Latinamerika och på samma nivå som USA och Canada.

Granskar man statistiken för en av revolutionens främsta flaggskepp, utbildningen, finner man att framgångarna på Kuba inte är så sensationella.
På mitten av 50-talet fannst det 8 435 primärskolor 1956/57, de flesta fanns på landsbygden. Efter revolutionen och 22 år, 1989/90 hade antalet ökat med endast 1000 primärskolor till
9 417. Antalet skolor i städerna minskade under denna tid med 371, därför att stadsbarn uppmuntrades att studera på landsbygden i revolutionens namn. Det totala antalet inskrivna i primärskolan ökade under samma period från 665 208 till 885 576 (samtidigt som givetvis befolkningen också ökade), men det märkliga är enligt Kubas egen årsstatistik , att antalet inskrivna per 10 000 invånare har sjunkit från 1032 1955/56 till 841,6 1989-90.

1957 fanns fem allmänna universitet och två privata. 1955/56 var antalet universitetselever
24 273 (eller 38 per 10 000 invånare) och 1970/71 35 137 (41 per 10 000). Senare kubansk statistik har jag inte tillgång till, men universitetsstuderande har givetvis ökat ordentligt under senare år. Det är ju naturligt att antalet universitetsstuderande ökar på samma sätt som det har gjort i alla länder i världen..

FN statistik från år 2000 visar att av socialistblockets 28 länder rankar Kubas 96,6% vuxen- litterata på fjärde sämsta plats endast bättre än Vietnam, Albanien och Kina – alla övriga länder som t ex det fattiga Armenien med en långt lägre bruttonationalprodukt än Kuba uppnår bättre resultat. Då ska man också vara medveten om att Kuba var ett favoriserat land vad gäller Sovjetiskt bistånd. Under perioden 1960-1990 erhöll Kuba ca 65 miljarder USD.
Den ekonomiska krisen som Kuba genomgår efter Sovjets fall och upphörandet av stöd därifrån, avspeglar sig  i statistiken kring utbildningen. Real-utgifterna för utbildning sjönk med 38% under perioden 1989-97 och inskrivning i sekundärskolan sjönk från 90% till 82% och till universitet mellan 1990-95/96 från 83% till 37%.

Fidel Castro’ s  attack på militärförläggningen Moncada är känd och kanske också att denna omvandlades till grundskola. Men vad som är mindre känt är att Kuba i dag är en enda stor militärförläggning och att landet har tusentals fängelser som varje dag fylls med oppositionella. Kring dessa system finns givetvis också särskilda utbildningar.

Den kubanska regeringen brukar skryta inte bara med sina generella framgångar inom utbildningen utan också med att utbildningen är gratis.Det var den också i de allmänna skolorna på 50-talet, men för Fidel Castros revolution betalar alla elever in naturam. Från primärskolan till universitetet och sedan livet ut. På primärskolenivå känner sig eleverna tvingade att ansluta sig till pionjärerna för att inte behandlas illa i skolsystemet och för att inte heller föräldrarna ska råka illa ut i samhället. Som pionjärer tvingas de till parti-indoktrinering och till att bli propagandister och informatörer för systemet och regimen. I sekundär- och föruniversitetsskolan och på universitetsnivå känner eleverna sig tvungna att ansluta sig till ungkommunisterna för att möjliggöra vidare utbildnings- och yrkeskarriär. Alla elever över primärskolenivå känner sig tvingade att gå  ut i s k ”volontärarbete” som är rent tvångsarbete 1-3 månader per år. Eleverna utnyttjas för tungt och hårt jordbruksarbete, från 13 års ålder  med minimala matransoner och med vistelse långt ifrån sina familjer.

Efter universitets- eller yrkesutbildningsexamen måste studenterna arbeta minst 2 år i tjänst som anvisas av staten, oftast på landsbygden. Min man t ex hade fullgjort sina 2 obligatoriska år på landsbygden, när de beordrade honom att stanna kvar ett tredje år. När han vägrade för att han hade rätt till det och ville hem till Havanna, gav de honom en prick i den s k ”expediente” ,en bok där alla uppgifter inklusive uppförande förs in, och som följer kubanerna livet ut. Han förbjöds anställning som gitarrlärare resten av sitt liv, trots den fina utbildningen. Han hänvisades till fabriksarbete där han nästan förstörde sina gitarrfingrar.Då han en dag berättade för fabriksdirektören att han egentligen var klassisk gitarrist och fick spela upp för honom – blev direktören så förtvivlad över att se hans begåvning gå till spillo, så han såg till att prickningen ”expedienten” försvann. Därefter lyckades han väl i sin karriär som gitarrlärare och hörde till de lyckligt lottade som skickades i tjänst utomlands, där han som många andra hoppade av och till sist hamnade i Sverige.

Efter universitetet får de examinerade statlig tjänst – men inte med mer än 10-15 dollar per månad, vilket är långt under FNs miniminivå för överlevnad (som är 1 dollar om dagen). Problemet är att den lönen består sig i stort sett hela livet – vilket innebär att en kuban betalar livet ut för sin utbildning, som Fidel Castro påstår vara gratis. På senare år har kubanerna insett att universitetsutbildning inte lönar sig och att det är bättre att vara chaufför eller prostituterad. Det enda som eventuellt kan ge en framtid är läkare- eller läraryrket, för dem skickar Fidel utomlands för att promovera sin internationella image.  Här får de ett något drägligare liv än hemma – även om de i jämförelse med andra biståndsarbetare har det mycket svårt och också kontrolleras och bevakas. De flesta av dessa försöker hålla sig kvar utomlands så länge de kan eller ordnar så att de kan hoppa av och få asyl.

När kubanerna har lärt sig läsa och skriva – har de inte mycket glädje av det, eftersom det inte finns mycket av intresse för moderna människor att läsa, utöver Marx och Lenin, vetenskaplig litteratur och möjligen nationalpoeten Marti eller verk av Fidels trogne vän Garcia Marques och sådant som klarar censuren. Därför fördriver kubanerna sin tid mest med att skvallra och konversera med grannar – vilket ser pittoreskt och trevligt ut för en svensk turist, men vilket i själva verket avspeglar en djup kulturell kris. Det finns inga tidningar värt namnet att läsa – de köps främst i brist på toalettpapper. Televisionen domineras av de berömda rundabordssamtalen som är Fidel-styrda debattprogram som talar om för folket vad de ska tycka i nationella och internationella frågor. Internet är förbjudet och endast några fåtal universitetslärare och statstjänstemän har tillgång till detta – och deras tillgång till email är förstås hårdvaluta i ett korrumperat land som Kuba. Det finns ett internt nät – men det når inte ut utanför landets gränser och det är förstås kontrollerat av regimen. Inte undra på att folket går ut på gatorna för att fördriva sin tid och kanske söka efter nyheter utifrån. Kubanerna skulle vara helt utestängda från omvärlden och bara känna till det som regimen på nåder informerar dem om, om de inte hade anhöriga i Miami och utomlands som hörde av sig eller om det inte fanns en oppositionsrörelse som har öppnat illegala bibliotek för allmänheten.

Man kan också fråga sig vad det kubanska utbildningssystemet är till för. Under de bästa dagarna när det fanns arbete för de flesta, kunde en konstnär bli anställd på ett sjukhus för att meninslöst slösa bort sin fina utbildning på att göra dörrskyltar, en psykolog fick trösta anställda vid en fiskeristation, eller läkare som fanns i övertal under Sovjeteran fick knacka dörr hos familjerna för att fråga hur de mådde i brist på sysselsättning. Det finns de som är kemiska ingenjörer och t o m medlemmar i partiet, som föredrar att stanna hemma då det inte lönar sig att arbeta för 15 dollar och då hemarbete och att stå i ransoneringsköer är viktigare. Ännu värre är det att se hur universitetslärare lämnar sina tjänster och övergår till hantverksförsäljning eller prostitution. Prostitutionen har Fidel Castro skrupellöst låtit breda ut sig. Han har för länge sedan slutat bry sig om sitt eget folk – det enda som gäller idag är hans egen internationella image.

De enda som har det någorlunda bra eller för bra är de som står regimen nära.De gör sig rika på kontakter och korruption. På alla arbetsplatser stjäls det, eftersom det råder allmän brist på varor och stölderna är naturligtvis organiserade och beskyddade av någon inflytelserik person. På 1950 talet var t ex Havanna en ren och underhållen stad. Idag är staden i ruiner och slummen breder ut sig, trots det tidigare generösa biståndet från Sovjet.  De som arbetar i partiet, i regeringen eller polis och militär har särskilda förmåner som tillgång till specialaffärer där det mesta finns och tillgång till en avancerad sjukvård som de delar med turister som t ex Maradona.

Så blev det med en av Fidel Castro’ s berömda framsteg, utbildningen. Med denna har han lyckats få ned Kuba från att vara det 5e mest utvecklade landet i Latinamerika på 1950 talet till det 5e minst utvecklade landet i Latinamerika idag. Inte ens 65 miljarder av sovjetiskt bistånd under 30 år lyckades få till någon utveckling, bara tillbakagång.

______________