Kuba 2013: Skäl att stanna kvar. Av Yoani Sánchez Generación Y 1 januari 2013 Översättning: Eva Belfrage
Någon måste stå vid flygplanstrappan och säga adjö och hålla i en näsduk och torka bort tårarna. Någon måste ta emot breven, de färgglada vykorten, telefonsamtalen från fjärran. Någon måste vara kvar och se om huset som en gång var fyllt av barn och släktingar, vattna blommorna som lämnades kvar och ge mat till den gamla hunden som var så trogen. Någon måste ta hand om familjeklenoderna, mormors gamla mahognyskänk, den stora spegeln med kvicksilvret som lossnar i hörnen. Någon måste bevara skämten som en gång var så roliga, negativen till fotografierna, som aldrig framkallades. Någon måste stanna för att finnas kvar.
2013, då så många väntar på att Imigrations- och Resereformen ska börja gälla, kan bli det år då vi säger mycket “adjö”. Även om jag respekterar dem som beslutar sig för att slå sig ned någon annan stans, blir jag ändå ledsen över att se hur mitt land fortsätter att förlora sina talangfulla och kreativa krafter. Det är skrämmande att det är så många kubaner som inte längre vill leva här, som inte vill låta sina barn växa upp här, och som inte vill genomföra sina yrkeskarriärer i Kuba.
De senaste månaderna har jag tvingats säga adjö till kollegor och vänner som gått i exil, grannar som säljer sina hem för att betala flygbiljett till ett annat land. Bekanta, som jag inte har sett på några veckor och som jag senare får veta har lämnat Kuba för Singapore eller Argentina. Människor som blev trötta på att vänta och vill genomföra sina drömmar.
Men någon måste stanna kvar för att stänga dörren, för att släcka och tända ljusen igen. Det behövs många som stannar, för att vårt land ska pånyttfödas med friska idéer, med unga människor som har tankar om framtiden. Åtminstone måste det finnas förhoppningar, så att lusten till förnyelse och entusiasmen kan växa fram. Må år 2013 bli ett år fyllt av hopp för dem som stannar kvar.
_______________
|