Bara för fårskallar
Av Pablo Pascual Méndez Piña
Cubanet
11  januari  2013
Översättning: Eva Belfrage

Foto: CDV Eva Belfrage

På Linea-gatan i hörnet av 12e och 14e gatan i Vedado, träffas dagligen en grupp människor som sitter på en mur och pratar om olika saker. Samtalen kan röra sig om personliga upplevelser, nyheter från den officiella pressen, från Radio Martí eller El Nuevo Herald. Det kan också handla om böcker och tidskrifter, eller kommentarer kring priserna på marknaderna eller i dollarshopparna, diskussioner kring nationella eller internationella baseballmatcher, eller spridning av ett rykte om något intrikat och inofficiellt.

För ett par dagar sedan, närmade jag mig denna grupp och frågade om de kände till José Luis Toledo Santander, Regla García Henry, Paula Durruty Cordíez, Yenny Norcedo Soca y José Enrique Oliva Martín. Samkvämsgruppen höjde undrande på axlarna, grimaserade och tittade på varandra. En av dem frågade: Vilka är det? Jag svarade att det var kandidaterna till kommunfullmäktige i vårt område, vars biografier satt uppklistrade i fönstret på apoteket. Då utlöstes plötsligt ett mummel, ett smackande med tungorna och någon gapskrattade. Det var en naturlig reaktion, för, som en av dem sa, att tala om det kubanska valsystemet och de deputerade som representerar vårt kvarter i Nationalförsamlingen, det gör bara fårskallar.

Trots att de skojade bort ämnet, insisterade jag och frågade om någon hade sett dessa kandidater hälsa på sina väljare i kvarteret. Jag försökte också få veta om någon hade sett dem intressera sig för de angelägna problemen i området, t ex att installation av telefoner hade nekats, att husen rasar samman, de korrupta angreppen från Nationella Bostadsinstitutet, problemen med gatubelysningen, avloppsrören, det urusla brödet, stölderna vid vägning av kött och grönsaker, de katastrofala allmänna transporterna, bristen på mediciner på sjukhusen, de låga lönerna, den dubbla valutan. Var det någon, som hade hört vilka planer de hade för att lösa dessa problem?

Samtalsgruppen tittade på mig som om jag vore berusad, men jag förklarade för dem att jag bara försökte skriva en artikel på ämnet. Och det fick dem till sist att öppna sig och prata.
”Det här landet har nått botten, vi är ruinerade och vårt politiska system är en katastrof, det kan inte bli värre”. Så öppnade 65-årige Barnabé och fick sprutt på samtalet. Han sa också att denna regim under 54 år bara hade lyckats med ett enda mål, det som de hade förutsatt sig från första början nämligen  ”att förvandla oss till en skock får”. 

Fernando, en 58 årig ingenjör, sa att de deputerade är automater som bara röstar för allting. ”Ända till den dag som idag är, känner jag inte till en deputerade som har röstat mot något förslag som eliten har lagt fram. Snart kommer dessa typer att godkänna en lag om att vi ska betala mer skatt, som kommer att tvinga oss att ge bidrag, utan att det förbättrar någonting för oss. Vi har inte ens rätt att rösta fram en president eller en regering, som de gör i demokratiska länder.”

“Om det är så varför röstar ni?” frågade Juan. ”Vad tjänar vi på att inte rösta”, svarade Carlos. ”Även om jag tycker det verkar vara dumt, kommer jag att skriva ett D (CDV not: D för demokrati) på röstsedeln, som de sa på Radio Marti”, utbrast Felipe. Och alla skrattade.

Jag började förstå att gruppen inte ville fortsätta beröra detta ämne mer. Så jag föreslog att vi skulle prata baseball och matchen mellan Industriale och Pinar del Rio. För när allt kommer omkring hade den förste som talade i gruppen ändå fått det sista ordet: det kubanska valsystemet tycks verkligen vara enbart för fårskallar.

_______________