Kuba och effekterna av Obamas besök
Av Eva Belfrage
24 april 2016

Obamas besök i Havanna i slutet av mars i år visade sig få långt större verkan än någon hade kunnat drömma om.
Obama trollband kubanerna med sitt vänliga, väl avvägda och intelligenta tal, direkt riktat till befolkningen och direktsänt i kubansk TV. Han överskred förväntningarna med sitt tal om mänskliga rättigheter, demokrati och uppmaningar till folket att själva ta upp kampen om de ville utvecklas och få det bättre, precis som de svarta i USA hade gjort, och som Obama i egen person var ett resultat av.

För kubanerna, som i 57 år bara har hört aggressiva och hårda ord om USA, det land där de flesta har någon anhörig och dit tiotusentals kubaner flyr varje år för att undkomma förtryck och misär, kom Obama med ett budskap som på sitt oklanderliga och diplomatiska sätt ändå satte diktaturen i skamvrån och väckte stor entusiasm hos kubanerna i gemen.

Castro regimen, som med sitt underrättelsesystem vet vad folk tänker och tycker, blev skakad av det positiva gensvar Obamas besök fick hos befolkningen, särskilt i de egna partileden. Ledningen, som består av en grupp lastgamla militärer, blev så omtumlade att de inte kunde förmå sig att enas om och förbereda riktlinjer och planer för den sjunde partikongressen, som ägde rum i april. Partimedlemmar undrade vad som hände eftersom de inte fick ta del av något material i förväg, som brukligt är. Det visade sig sen att inte ett enda dokument hade utarbetats, utom informationen om vad som hade och mest inte hade uppnåtts, under avslutad femårsperiod. Partiledningen hade alltså inte tagit ett handtag och inte tänkt en tanke framåt i tiden. Alla beslut som folket väntade på om att få ekonomin på fötter, arbetstillfällen och löner, den dubbla valutan, den nedgångna infrastrukturen, den mycket akuta bostadskrisen, vattenkrisen, den bristfälliga sjukvården, dengue, kolera och zika epidemierna, och skolsystemets förfall sköts därför på framtiden och till nästa partikongress om fem år.

Det enda Raúl Castro fastslog i sitt tal till partikongressen var att USA imperialismen är och förblir det stora hotet mot revolutionen på Kuba och att det aldrig kan bli fråga om demokrati med flerpartisystem. I ett försök att vara rolig sa han att det enda han kunde tänka sig vore ett parti som leddes av Fidel Castro och ett annat av honom själv. Till yttermera visso tillkännagavs att Raúl Castro, som skulle avgå som president 2018 enligt tidigare löften, ändå tänkte sitta kvar som partiets ordförande till 2021. Han fastslog också att han skulle se till att inga egenföretagare fick ackumulera vinst så att de blev rika, för det skulle utgöra ett hot mot revolutionen. 

Den gaggige och förvirrade Fidel Castro hade innan kongressen också formulerat en litania mot Obama och utrikesministern höll ett tal där han liknade Obama vid en troyansk häst, som försökte infiltrera Kuba via egenföretagarna och på så sätt störta revolutionen. En diplomat från Kubas ambassad i Madrid, förklarade mer i detalj, varför regimen blivit så omskakad av Obamas besök. Skälet var framför allt de sympatier han hade väckt hos befolkningen och det stöd Obama hade för sin politik gentemot Kuba i internationella medier. Men Obamas avsikter, sa han, var onda och hans mål var att inte bara krossa revolutionen i Kuba utan också Kubas allierade regimer i Latinamerika.

Raúl Castro har sedan relationerna med USA öppnades för ett år sedan, mycket tydligt visat Obama att när det gäller inrikespolitiken och diktaturens sätt att ta itu med oliktänkande har han inte för avsikt att vidta några förbättringar. Tvärtom – godtyckliga arresteringar har ökat markant och antalet politiska fångar har också ökat till omkring 93. Redan vid Raul Castro och Obamas första direkta möte under OAS Amerika-konferens i Panama, iscensatte Castro-regimen, mitt framför ögonen på Obama och all internationell press, ett av sina favoritsysselsättningar att sabotera genom skrik, slag och okvädingsord ett möte där representanter från den kubanska icke tillåtna oppositionen deltog. Det gick så långt som till riktigt våld framför flera internationella TV kanaler, när några ur oppositionen skulle lägga ned blommor vid José Martís staty. När Obama var i Havanna skedde också ovanligt brutala arresteringar av Damerna i Vitt och deras stödgrupper. För första gången på länge i Kuba, tilläts internationella TV kameror bevittna våldet, därför att Raul Castro ville visa Obama vem som bestämmer och på vilket sätt diktaturen tänker fortsätta att ta itu med oliktänkande. Dagen efter hade Obama ett möte med dissidenter i Havanna, två kom nästan direkt från polisarrester och var blåslagna.

Det finns en oppositionsrörelse på Kuba, som Castro-regimen har väldigt svårt att tygla, för det är en gräsrotsrörelse med många fattiga och unga medlemmar och rörelsen, som föddes i östra Kuba, växer och sprider sig i landet som en stormvind. Det är Kubas Patriotiska Union, eller på spanska la Unión Patriótica de Cuba, UNPACU, som leds av en f d politisk fånge José Daniel Ferrer, som skulle ha avrättats, men som fick straffet omvandlat till 25 års fängelse. Han tillhörde den grupp på 75 oppositionella som fängslades under den s k Svarta Våren 2003 och som efter ingripande av den katolska kyrkan och spanska regeringen frigavs 2011. De flesta övertalades att gå i exil med sina familjer, men 12 beslutade att stanna kvar i Kuba och fortsätta kampen och de är nu villkorligt frigivna, d v s de kan fängslas när regimen behagar. I en svindlande fart byggde José Daniel Ferrer upp UNPACU, som med sitt gräsrotsarbete har lyckats få så stort folkligt stöd, framför allt i de östra provinserna, att det är nästan riskabelt för regimen att stoppa dem. Under kommunistpartiets kongress utmanade UNPACU regimen genom att lyckas mobilisera ett 15 tal lastbilar, som transporterade över 1000 anhängare och sympatisörer till en fredlig familjeutflykt för att koppla av och vända ryggen åt den sömngivande kommunistparti-kongressen, som ändå bara skulle bli en besvikelse. Det är den största mobilisering som någonsin gjorts i oppositionens historia, nu var det i kulturellt och rekreativt syfte, men en god test på vad organisationen förmår.

Men eftersom UNPACU är den största organisationen på Kuba, har de också flest politiska fångar. För ett år sedan lyckades Obama utverka att 53 politiska fångar frigavs, de flesta av dem tillhörde UNPACU. Men nu ett år senare har redan ett tjugotal UNPACU medlemmar fängslats och avtjänar straff för sin fredliga opposition, men under diverse olika brottsbeteckningar. Till UNPACU’s regelbundna aktiviteter hör stödet till dessa politiska fångar och manifestationer med kravet på frigivning av alla politiska fångar. Men de är ibland också språkrör för icke medlemmar som råkar illa ut i det kubanska rättssystemet och det är ett stort och mycket allvarligt problem på Kuba. De är särskilt måna om de mest nödställda och utsatta i deras närhet och hjälper så långt de kan med arbetskraft och när de kan med mediciner, vård, mat och tvättning av kläder. De har också hjälpt till med någon vägreparation, en bro, några brunnar, några bostäder som fallit ihop etc. De har barn och ungdomsgrupper och de utbildar och stärker sina medlemmar och befolkningen i deras självförtroende och i kunskaper om sina rättigheter.

UNPACU hör också till de organisationer som flitigast sprider informationer och nyheter bland befolkningen genom flygblad eller DVDs. Till de mest populära informationerna den senaste tiden hör det som rör Barack Obamas besök på Kuba. UNPACU har alltid varit positiv till ett närmande mellan Kuba och USA och det främsta skälet till detta har varit att det är vad de s k gräsrötterna vill. Kubanerna älskar USA, där de har sina anhöriga och där allting finns och de avskyr sin egen regim som låter landet förfalla, inte ger någonting och som gör att alla vill lämna landet på grund av förtryck och misär. Nu efter Obamas besök har dessa känslor blivit ännu starkare.

 
UNPACU mobiliserar 1000 aktivister och sympatisörer  - april 2016
(för mer informationer om UNPACU på you tube)

________________________