Spionernas och propagandans mästare Fidel Castro är död, men hans verksamhet i Sverige har inte upphört.
Av Eva Belfrage
6 december 2016

Fidel Castros personliga livvakt under 17 år, Juan Reinaldo Sánchez, som visste det mesta om Fidels offentliga och privata liv, har berättat att han ägnade mycket tid åt och var med och bestämde i detalj det som rörde den interna och internationella spionverksamheten, som inte bara gick ut på att inhämta viktig information för användning mot dissidenter på hemmaplan, för hans egen och regimens säkerhet eller för att vidarebefordra information till allierade antiamerikanska regimer i världen. En viktig funktion inom verksamheten var också det nätverk av propagandister runtom i världen för Fidel Castro och hans kubanska revolution och för hans showliknande skuggboxning mot USA.

Castros livvakt avslöjade vid ett seminarium, att efter kommunismens fall i Europa har spion-och propagandaverksamheten i denna region minskat, med undantag för Sverige, som Fidel alltid ägnade särskild uppmärksamhet. Det är därför inte förvånande att hans främste rekryterare av spioner i USA, Marta Rita Velasquez, valde att gifta sig med en svensk UD tjänsteman. När hon dömdes i sin frånvaro i amerikansk domstol 2013 hade hon tryggt slagit sig ned i det Kuba-vänliga Sverige utan att bli utvisad till USA och utan att svenska medier ens höjde på ögonbrynen. Obama gjorde inget väsen av detta, eftersom han planerade ett närmande till Kuba.

Över hela världen går det inte att ha öppna Castro-kritiska möten, för då mobiliserar kubanska regimen eller ambassaderna omedelbart ett gäng sabotörer, som t o m har instruktioner att ta till våld. Jag har själv varit med om detta i Stockholm. Praktexemplet på detta var det stora Latinamerikanska mötet i Panama, där Raúl Castro och Obama möttes för första gången. Inför kameror ropade sabotörerna sina slagord och gjorde allt de kunde för att sabotera det parallella Latinamerikanska mötet för enskilda organisationer och också inför kameror sågs folk från kubanska ambassaden störta ut med påkar och slå ned en liten grupp kubanska dissidenter när de la ned blommor vid Jose Marti’ s staty.

Som Castro regimen agerar på hemmaplan mot dissidenter agerar de också utomlands. Fotfolk av denna kategori, som är beredda att bistå Castro-regimen med sabotage är på förhand rekryterade och tränade av Castros underrättelsetjänst, enligt ett väl planerat och genomtänkt upplägg. Till denna kategori av fotfolk hör förstås i Sverige Svensk-Kubanska vänskapsföreningen med alla brigader de under åren har skickat till Kuba på semesterresor med gratis indoktrinering. Bland dem väljer säkerhetstjänsten ut sina framtida agenter och informatörer.

Men viktiga för regimen är också intellektuella, journalister och kulturpersonligheter som på given signal, på order eller av egen övertygelse ställer upp till kommunistdiktaturens försvar i debatter, i tidningskolumner, i TV och radio etc.  Personer som nästan alltid används i dessa sammanhang är den kubanske författaren Renée Vasquez Diaz, som i sina argumentationer eller inlägg nästan läser innantill ur instruktioner från Kuba-regimen, med lögner om revolutionens framgångar inom hälsovård och skola och om att misären i Kuba beror på embargot. En annan person är Fidel Castros trogne beundrare socialdemokraten Pierre Schorri, som för att lägga tyngd vid sina ord aldrig undgår att nämna alla de gånger han har träffat Fidel. Han balanserar orden något, men skyller förtryck, bristande demokrati och fattigdom på embargot och på att förtrycket kan vara värre i andra länder, precis som Olof Palme gjorde på sin tid, när han åkte till Havanna på statsbesök.  I SVT och Sveriges Radio är Vasquez Diaz och Schorri  nästan utan undantag alltid med när Kuba ska diskuteras, varför information som ges till svenskar genom dessa medier oftast blir förvirrande och fyllda av Castro-propaganda.

En nästan hysterisk revolutionsromantiker är Kajsa Ekis Ekman, som dyker upp lite här och var i pressen och skriver om Kuba och Venezuela, på vems uppdrag behöver man inte ens fråga sig, eftersom allt hon skriver, bygger på väl kända slagord, formuleringar och argument. Men häromdagen skrev Åsa Lindeborg i Aftonbladet om Kuba och här stod det helt klart att det var en person som skrev för att skriva och inte hade en aning om vad hon talade om. Kanske väntar henne en inbjudan till 1 maj på Kuba, vem vet.

En person som har varit inbjuden till Kuba mer än en gång är vissångaren Mikael Wiehe, som trots att han vet hur illa det är ställt på Kuba, med både förtryck och fattigdom, sjunger på och skriver om Che Guevara och Fidel Castro, för vänsterrörelsen och revolutionsromantikerna är ju hans levebröd . Björn Afselius var däremot ärlig och skrev sin bok ”En gång i Havanna” (en bästsäljare bland exilkubaner) där han beskriver sitt uppvaknande och möte med det verkliga förtrycket på Kuba, han gav t o m i hemlighet stöd till dissidenter. Men tillbaka till Wiehe, som just har skrivit i Aftonbladet, en patetisk hyllningsdikt till Fidel, vid hans död.

Jag tror inte att Fidel Castro var särskilt litterärt begåvad eller intresserad, eftersom han tystade eller fängslade alla inom den litterära eliten på Kuba. Så Fidel skulle nog inte kunna bedöma den uppkastade gröt som Mikael Wiehe har producerat till hans ära. Men jag tror att Fidel skulle bli besviken över att dikten koncentrerar sig på att kritisera Fidels belackare och dem som föraktade honom, istället för att vara en ren hyllningsdikt, som koncentrerar sig på Fidel den ’store som lade världen under sina fötter’. När man är död är det ju inte roligt att bli påmind om att man faktiskt var hatad. Men Wiehe har däremot medvetet uteslutit att kritikerna inte bara finns utanför Kuba utan särskilt inne i Kuba, hos alla de kubaner som i 60 år har lidit brist på det mesta och långa tider hungrat, som har blivit kanonmat i Fidel Castros krig i Afrika, mat åt hajarna i Florida-sundet, offer för Castros och Che Guevaras avrättningspatruller, religiösa och homosexuella som har lidit eller omkommit i koncentrationsläger, alla de hundratusentals som har svultit och torterats i Fidel Castros fängelser. Kubanerna är inte bara rädda för Fidel Castro, de hatar honom verkligen, även om de inte kan säga det högt, bara viska. De som har överlevt och framför allt de som lever i frihet, ja de dansar faktiskt på Fidel Castros grav, precis som de flesta gjorde när Hitler dog.

Wiehes revolutionärt vulgära hyllningsdikt till Fidel står inte långt efter kubanska slagord på affischerna i landet och därför tror jag att dikten kommer att falla Kubas underrättelsetjänst väl i smaken. Vad gäller Svenska medier i allmänhet antar jag att de med några få undantag kan anse sig vara nöjda och därmed stänga ärendet: Fidel Castro blev hyllad i Sverige. Uppdrag slutfört, nästa uppdrag.