Kuba: faller Castroismen?
Av Rafaela Cruz
Diario de Cuba
7 september 2022
(översättning: Cubademocraciayvida.org)

Illustration Diario de Cuba

Bland kubaner både i och utanför Kuba råder en övergripande känsla av att något är på väg att hända. De i exil diskuterar det öppet, medan de som överlever på Kuba och som tvingas till tystnad är mer konservativa, kanske för att undvika att skapa falska förväntningar, de anar det knappt men de är vittnen till landets extrema utmattning och känner att regimens nuvarande kris är annorlunda än tidigare kriser.

Även den tvivelaktiga officiella statistiken målar upp en chockerande bild.

Mellan 1990 och idag har den kubanska industrin minskat med hälften. Det största debaclet har skett inom tillverkningen av insatsvaror och kapitalvaror, som sjönk med 80 respektive 94 %, en nästan utplånad verksamhet i de tekniskt avgörande industrisektorerna med högsta ekonomiska mervärde.

I jordbruket är det värre. Jämfört med 2013 får man idag mindre mat, grönsaker, ris, majs, bönor och frukt... vissa varor har sjunkit mellan 70 och 80%. Under de senaste sex åren har risproduktionen minskat med 60 %, fläsk med 70 %, nötkött med 22 % och vetemjöl med 32 %. Dagens totala tillgång på jordbruksprodukter är hälften av 2018. Det råder hunger på Kuba.
Logiskt sett återspeglas denna drastiska minskning av jordbruks- och industriproduktionen i värdet av cirkulationen av detaljhandelsvaror som, mätt som en procentandel av BNP, har gått från 38,4 % 2010 till 22,7 % 2021 (även med en väsentligt mindre BNP), alltså en stabil nedgång där varje år har varit sämre än det föregående.

För att kompensera för den nationella improduktiviteten satte regeringen landets handelsbalans på spel vilket ledde till ett underskott 2021 på 1 300 miljoner dollar. Den nationella produktionen av livsmedel och industrivaror minskar i förhållande till importen. Utlandsskulden växer.

Kubanerna är livrädda för att bli sjuka. Om man under 2018 tyckte att bristen på 150 läkemedel från Hälsosystemets grundtabell var dramatisk, saknas nu 324, nästan 40 %. Dessa inkluderar anestetika, antibiotika och några av de viktigaste läkemedlen för att kontrollera de vitt spridda kardiovaskulära och psykiatriska sjukdomarna. Människor lider och dör.

Det var inte Covid-19, utan hälsosystemets kollaps, som fick 167 645 kubaner att dö 2021, vilket översteg det historiska genomsnittet med mer än 50 %. Ett folkmord som statlig media ignorerar.

Och varken Covid-19 eller "blockaden" förklarar varför, när mer produktion behövs och lönerna för jordbruks- och industriarbetare, som före det nationella ekonomiska programmet ”Tarea de ordenamento” översteg riksgenomsnittet med 34 respektive 35 %, nu ligger under genomsnittet, medan lönerna inom offentlig förvaltning (byråkrati) och försvar (repression) ligger över genomsnittet.

Varken Covid-19 eller "blockaden" förklarar varför sockerproduktionen som låg mellan sex och åtta miljoner ton per år har sjunkit till mindre än en halv miljon, vilket översatt till nuvarande priser innebär ett inkomstbortfall på mer än 3 500 miljoner dollar.

Varken Covid-19 eller "blockaden" förklarar strömavbrotten, som beror på en 50-procentig minskning av investeringar i el-, gas- och vattenförsörjning under de senaste sex åren, samtidigt som investeringarna i turism har växt med 15 %, och sugit upp nästan hälften av landets investeringar. Ju fler hotell, desto fler strömavbrott.

Manin att bygga hotell höjer BNP, men detta makroekonomiska instrument rapporterar inte om tillväxtens hållbarhet. Även om Kuba skulle ha tillväxt, är alternativkostnaden högre än nyttan som går förlorad i o m nedrustningen av de vitala sektorer som direkt påverkar ekonomin och befolkningen, såsom jordbruket och industrin.

Men även om man blåser upp BNP med överdimensioneringen av hotellanläggningar (utan att göra kompletterande investeringar som gör denna sektor hållbar), uppskattar Economist Intelligence Unit, i sin serie ’till 2026’, att en tillväxt på 5% är det minimum som ekonomin bör växa för att folket ska märka någon förbättring. Det kommer inte att ske någon sådan förbättring på kort eller medellång sikt.

Mellan dåliga investeringar och bristande inkomster har en kroniskt negativ finansiell situation lett landet till minskade investeringar, minskade finanser, industrinedläggningar och internationell isolering, vilket skiljer denna kris från tidigare. Till den ineffektiva och centraliserade förvaltningen av ekonomin, ska också läggas det fysiska kapitalet som är improduktivt, rostigt och föråldrat. 

Och det är inte bara material som är åldrat och improduktivt. Nästan var femte kuban är över 60 år. År 2021 föddes 34 000 färre barn än ett decennium tidigare. Från 2016 till idag förlorade landet 126 009 invånare; av dessa försvann mer än hälften 2020, ett rekord som, på grund av emigration, kommer att slås i år. Detta bekräftar att den nuvarande situationen är värre och annorlunda än någon tidigare skärpning i den eviga kris som nationen lider under sedan 1959.

De extrema ekonomiska och demografiska problemen förstärks av en antropologisk degradering, resultatet av den indoktrinering som börjar i livmodern och kröns med ett alltmer urvattnat universitetsdiplom. Nationens själ är noterbart korrupt, påfallande grov och aggressivt osolidarisk. Revolutionens modellera visade sig vara illaluktande slam som bara några få motsträviga nostalgiker förmås att tro på. Kuba idag är hopplöshet och förtvivlan, men också längtan efter förändring.

Mitt i denna rasande storm som det är svårt att se en väg ut ur, behåller ändå Castroismen sin politiska struktur intakt. Dess monopol på all information, indoktrineringen och propagandan sänker sig som ett mörker över varje liten frihet som smyger sig igenom i sociala nätverk. Dess övervaknings- och förtryckarorgan förstärks och det viktigaste av allt för regimens överlevnad, är att de lyckas hålla det kubanska civila samhället i schack och splittrat tack vare ett system som blir allt hårdare efter 62 års totalitär erfarenhet och expertis.

Det verkar inte som att den kubanska revolutionens absoluta ekonomiska och moraliska misslyckande är tillräckligt, Castroismen kommer inte att kapitulera. Den där känslan av att ’snart händer det’ har konkretiserats med att det bara fattas ett ihållande folkuppror eller en splittring i maktens toppskikt. För tillfället verkar båda alternativen osäkra, även om det är sant att vindarna blåser: fler och fler människor står upp mot regimen, och spänningen mellan Castro-ledningens maffiafraktioner blir mer och mer påtaglig.

Men vad som är "nära" i politiska och historiska termer kan vara långt från individperspektivet. Bristande illusioner är riskabelt efter denna halveufori som  råder idag. Det vore illa om otålighet översätts till ömsesidigt skuldbeläggande. Det finns bara en bov här!

Från Dionysius av Syrakusa till idag har alla tyrannier fallit. Alla. Castroismen kollapsade den dag, för länge sedan, då de flesta kubaner slutade tro på dem, men det betyder inte att de kommer att falla nu eller att de faller av sin egen vikt.

Revolutionen överlevde 1960-talet eftersom Chrusjtjov anlände, den överlevde den ’Speciella Perioden’ eftersom Chávez dök upp; Ingenting garanterar att en annan internationell beskyddare inte kommer att dyka upp nu, eller att en koalition av intressenter (Kina, Ryssland, Brasilien, Venezuela, Mexiko) samordnar sig - formellt eller informellt - för att stödja regimen. Det är inte heller uteslutet att utländska investerare kan samordna sig för mer olja, kyckling, tvättmedel och en minskning av strömavbrotten, vilket skulle få människor att återigen resignera i sin olycka, något som kanske kan verka mindre hotfull än en frihet som aldrig upplevts.

Det är sant att Castroismen idag är svagare än någonsin, men folket har inte kraft nog. Det är en sovande jätte; uppvaknande beror lika mycket på materiell mättnad som på att lära sig drömma om frihet och välstånd. Du, som lyckades fly från Kuba, du kan hantera dessa två redskap. Tröttna inte på att göra det, överge oss inte... även om vi ibland förtjänar det.